Samlad smak
ResidenceNummer 3, 2000
Av Kjell Häglund
Möbelgalleristen Andrew Duncanson har följt sin passion från Skottland till Stockholm.
Hemma hos lille Andrew såg det ut som hos de flesta andra familjer i Glasgow. Brokigt blommigt och mängder med prydnadsminiatyrer i mässing och porslin. I likhet med alla grannfruarna tyckte Andrews mamma om att pynta hemmet som en hel liten kuriosabutik.
Denna trygga med tråkiga tillvaro skakades av ett estetiskt jordskalv en eftermiddag 1968, då tioårige Andrew fick följa med en ny klasskamrat hem efter skolan. Husets behagliga inredning spärrade upp ögonen på pojken. Det var så….rent! Så skirt och finlemmat. I stället för de trånga prången med dammiga prylhyllor var det luftigt och ljust. Inga krusiduller, bara möbler med enkla linjer han aldrig sett förut.
Och så jordskalvet! Uppenbarelsen i matsalen som fick världen att rämna och Anrews ögon att tåras av rörelse.
- Det låter kanske inte klokt, men där stod ett bord som var så vackert att jag började gråta. Jag var totalt oförberedd, hade aldrig sett såna möbler, berättar Andrew Duncanson, i dag 42 år och – efter en framgångsrik karriär som butikschef och inredningsarkitekt i Edinburgh – nybliven stockholmare och ägare till kombinerade galleriet och butiken Modernity i Gamla stan.
Framför honom, den där knäckande jordskalvsdagen för 32 år sen, stod ett tidigt 1950-talsbord av dansken Börge Mogensen: sinnrikt konstruerat med två smäckra metallarmar som lyfte upp och vek ut den fällbara teakskivan i dess fulla längd.
- Utfällt såg det ut som om det svävade i luften, den där tunna bordsytan… och så åtta ”sjuanstoalr” varav två med armstöd; alla i samma teak som bordet. Vilket klart minne jag har, det är nästan pinsamt! Jag stod bara och stirrade och återhämtade mig egentligen aldrig.
Nej upplevelsen stakade ut hela Andrews framtid. Så fort han började tjäna egna pengar – i en sportbutik – började han själv samla 1950-talsmöbler.
- Egentligen borde det ha varit omöjligt att få tag i moderna danska möbler i Skottland, men faktum är att det fanns rätt gott om dem både i Glasgow och Edinburgh, dit jag sedan flyttade. Detta tack vare en enda man, en dansk som hette Hans Christiansen och som hade möbelbutiker i båda städerna. Han försåg hela Skottland med dansk smak och stilfullhet i 20, 30 år!
Efter en tid som butikschef på In-House, som ett skotskt och mer personligt Nordiska Galleriet, startade Andrew egna Tangram, där han i egenskap av både möbelförsäljare och inredningsarkitekt erbjöd helhetslösningar.
Han var så het som inredare att när den skotske Simple Minds-stjärnan Jim Kerr flyttade ihop med Patsy Kensit i en societetsvåning i London var det Andrew som anlitades.
- Men jag har helt slutat inreda åt folk, det kändes aldrig riktigt kul. Mitt bestående minne av Jim Kerr-jobbet var en matta som Patsy ratade. Den ligger hemma hos mig nu.
Med Tangram borde historien ha slutat eftersom Andrew med rätta betraktade den unika firman och affärsidén som sitt livsverk, Men kärlek är en starkare drift än förnuftet och rätt vad det var satt Andrew nyförälskad och nyinflyttad i Stockholm.
Livsverk kan man ju alltid göra nya, resonerade han och öppnade Modernity med affärsidén att föra en vardaglig tillvaro som secondhand-butik men med galleriets förföriska guldkant. Andrews största passion är skandinavisk keramik, och sådan behandlar han som en sann konsthandlare.
- Du ska få se vad jag fann igår! utbrister han, hastar bortom pentrytt och vänder tillbaka med en baby i famnen. Han vaggar och vyssjar den med ömma händer: en vas av Toini Muona från 1946, ur hennes extremt sällsynta ”Grass”-serie för Arabia.
- Jag fick tårar i ögonen när jag fick se den här också, medger han
- Har du sett så vacker?
Med ett krukmakarkänsligt grepp placerar Andrew vasen på bordet.
- Den står inte så stadigt, du ser hur oregelbunden den är. Tanken är att den ska se verkligt organisk ut, som tjockt gräs böjt för vinden.
På min fråga om priset svarar Andrew smått sorgset 25 000 kronor som låter mig förstå att han väldigt gärna behåller den ett tag. Annars är tiderna perfekta för en butik av Modernitys kaliber.
Efter att i åratal mest ha betingat loppmarknadspriser är efterkrigsdesign i dag direkt lukrativ att handla med. Antikaffärer som länge hankat sig fram likt fattiga bokantikvariat med ett fåtal lika fattiga kufar som enda kunder kan plötsligt tjäna stora pengar på samma gamla 1960-talsmöbler. Äldre idealister ur detta garde kan tycka att det är tragiskt att ett slitet Wegner-bord kan kosta över 20 000 kronor begagnat, men Andrew Duncanson har svårt att se negativt på trenden.
- Dels är det skönt att de här möblerna äntligen värderas efter förtjänst, dels är de faktiskt så att det fortfarande oftast är billigare att köpa secondhand än nyproducerat, säger Andrew och nickar åt Vico Magistrettis berömda 1970-talssoffa ”Maralunga” som veckar sig ut mot väggen: antagligen den allra skönaste soffan som gjorts, med sina böjbara former och sitt plyschmjuka tyg. Nyproducerad kostar den närmare 40 000 kronor – ett originalexemplar från 1973 kostar knappast över 10 000.
- Det är också detta som är syftet med Modernity. Oavsett vem du är eller hur mycket pengar du har ska du alltid kunna hitta ett skönt föremål här, något klassiskt svenskt glas för ett par hundralappar likaväl som en stor Wegner-grupp.
Andrew Duncanson tycker trots allt att handeln med den bästa designen från de senaste decennierna känns som en hemlig verksamhet. Endast de initierade förstår de historiska och ekonomiska värdena.
- Jag hade en monter på antikmässan senast och det var så påfrestande att jag nog aldrig kommer att utsätta mig för det igen. De flesta som passerade betraktade mig some n galen krämare. En man frågade mig vad jag tog för ”barnmöbeln” och pekade på en unik knallröd soffa av Gaetano Pesce; du vet, den där som ursprungligen vakuumförpackades och levererades i 10 procent av sin egentliga volym. 45 000 kronor svarade jag. Mannen svimmade.
En designupplevelse som i och för sig borde finna viss förståelse hos Andrew Duncanson: att drabbas av svimmningsanfall när man ser en soffa av Gaetano Pesce.
Bildtexter
En man och hans livsverk. I glasskåpet smalas Andrew Duncansons favoritobjekt: skandinavisk keramik.
Inredningsarkitekten Andrew Duncanson övergav karriären i Edinburgh för att börja om i Stockholm.
Vaser av Timo Sarpaneva och Vicke Lindstrand, 2000:- och 12 500:- Danska salladsbestick i nysilver och teak, 600:-/par